Behöver bara bearbeta och dela med mig av lite tankar såhär på torsdagsmorgonen..

Trots att allt går helt enligt min plan i mitt liv, med jobb, pengar, träning och så.. Så har jag tänkt väldigt väldigt mycket dom senaste dagarna. Ett vanligt "9 to 5 job", en bra fast inkomst, fint eget hem, mammapappabarn, you know the story? Allt jag fasat hela mitt liv. Allt som jag kämpar för att det inte ska bli min verklighet.. Allt detta har jag längtat efter något så sjukt den senaste veckan. Det låter så lockande och så enkelt. Är det kanske det jag vill egentligen? Men bara är för stolt för att erkänna för mig själv? Jag hade inte behövt spara all min lön till utbildning, jag hade inte behövt ha ångest över hur jag ska överleva studielånen efter London, eller vad som händer om jag inte ens kommer in? Jag hade haft så mycket tid. Jag hade inte behövt bry mig om vad jag äter, min träning eller... typ något alls. 

Men... 

"Whatever you are,..." Jag är min dröm, jag är mig själv när jag står på scen, när jag sjunger och dansar. Det är då jag är. Då jag är helt hel, då jag mår som absolut bäst. Ni vet ju tex hur jag känner om mitt jobb, eller hur jag mådde under vår Whitney Houston konsert, hur mycket jag längtar till skolan och Candy Club.

"..., be a good one." Mina val får konsekvenser, jag går miste om saker. Men det är värt det, det måste vara värt det. If your dreams don't scare you, they aren't big enough. Jag skulle aldrig vara nöjd med mig själv om jag levde som jag beskrev innan. Det passar säkert många andra, men inte mig. Jag skulle inte vara Josefine, och verkligen inte a good one. Jag kan inte låta rädsla för att misslyckas stå ivägen. En bra Josefine låter nämligen inte sig själv misslyckas, hon kämpar och ger inte upp. 

Det finns inget viktigare än att vara en bra den man är. Att man kan vara stolt över sig själv.